Som så många andra gånger så här i slutet på mars sitter jag med blandade känslor av välbehag och förväntan. Det är på något sätt denna tid som är den bästa för mig som AIK:are. Ännu har inget skett. Jag försöker stå kvar med båda fötterna på jorden. Inte sväva iväg i huvudet. Inte skapa mentala bilder över hur det kommer att kännas och se ut när AIK har 5 raka vinster i början av maj. Inte inbilla mig att vi är totalt överlägsna andra lag. Men det är svårt… väldigt svårt. För den känslan som jag har nu, känslan av ett vitt ark som skall målas… Det är nog den bästa känslan som finns.

Jag tror att ni känner igen er. Lite som ett lotteri innan man fått veta de vinnande siffrorna. Och där man vet att man har en god chans att få vara den som i slutet står högst upp på kullen, längst fram i ledet.

Känslan kommer i sin helhet två gånger per år. Det är nu och det är under sommaruppehållet när jag analyserar tabellen sönder och samman för att se hur många vinster respektive förluster som hjältarna har råd med i kommande matcher. Men känslan kan även smyga sig på mitt under säsong, exempelvis efter att en måltorka har avslutats. Då sitter jag direkt och räknar på hur många poäng som krävs för att komma i kapp eller dra ifrån.

Jag försöker verkligen tänka på andra sätt, att ställa ner fötterna på jorden igen, men jag tror att det är fysiskt omöjligt när man håller på AIK. Vi beskylls ofta för att vara dryga och högfärdiga, för att ha för hög tro på vårat lag och för att inte inse att AIK bara är hyfsade i en minst sagt medelmåttig liga som inte kan mäta sig med andra Europa. Jag är beredd att ge dem rätt. Vi är högfärdiga, vi har hög tro på oss själva och vi tror att AIK kan vinna mot i stort sett vilket lag som helst, men det är också det som gör oss till AIK:are.

Vi är störst, bäst och vackrast för att vi tror det. Vem vill egentligen gå och hoppas på att man i skall vara bäst i Stockholm eller ”bara” bäst i Sverige. Vi vill vara bäst i Norden, och vi vill etablera oss i Europa. Hybris? Kanske, men den som siktar högt kommer oftast högre än andra.

Så, mina likasinnade, fortsätt vara högfärdiga, fortsätt tro på Gnaget som laget som vinner allt. Fortsätt tro att vi återigen ska få möta Barcelona och ge dem match och motstånd. Det är det som gör oss till AIK:are. Vi har förväntningar, vi har krav men vi ger också stöd och kraft åt Sveriges största och vackraste klubb.

Vår bästa tid är nu. Höj förväntningarna, analysera tabeller, nedvärdera motståndarna och förvänta er underverk. Lyckan kommer till henne som tror på den!

Nu till övrigt:

I anda av att alla vill göra samma typ av annorlunda saker tänkte jag nu, för er, visa den startelva jag skulle vilja se på söndag.

Örlund (självskriven)
Markus Jonsson – Walid Atta – Jos Hooiveld – Nisse Johansson
Yussuf Saleh – Pierre Bengtsson (så trist med Kevin!) – Jorge Ortiz – Gabriel Özkan
Ivan Obolo (släpande) – Pontus Engblom (djupled)

Möjligen tycker ni att Pontus Engblom är en skräll, men jag anser att han har ett bredare register i djupled än vad Torstensson har. Tycker att ”Torsten” är något för lik Obolo i sin spelstil. I övrigt vill väl många gärna se Kenny Pavey från start, men jag tycker att han är för mycket ovän med bollen för att få spela från start i premiären – Saleh är i min mening bättre med boll. I övrigt kanske Atta är ett frågetecken, men vill se honom hellre än Per Karlsson då han har bättre känsla med boll.

Hur ser din elva ut? Skriv den i kommentarsfältet!

Övriga allsvenskan då? Egentligen har jag dålig koll på hur andra lag spelat under försäsongen men tror att Elfsborg blir bra som vanligt. Jag tror att Kalmar kommer underprestera och att Göteborg riskerar att bli säsongens fiasko, mycket på grund av den press som de tvingas leva med i år. Årets överraskning blir BP som har en mycket intressant trupp. Tror till och med att lillebror Djurgården och kusin Bajen får det tufft att förekomma BP, vilket skulle vara hur trevligt som helst.

Nog om allt!

AIK mot framgång!

Ses på söndag!