Diskussionen om Hammarbys påföljd efter fyrverkerikastningen från Södra den 25 augusti går varm. Själv har jag (förhoppningsvis och mest troligt tillfälligt) vandrat in i en hopplöshetsfas, övertygad om att aktörerna inom svensk fotboll aldrig kommer att kunna lösa konflikten som grovt står mellan förbundet, klubbar och supportrar. Diskussionen idag är allt annat en konstruktiv och från supportrarnas sida handlar den alltför mycket (övervägande?) om att peka finger åt förbundet och konstatera att de har fel, är korkade, är idioter, borde avgå, etc, etc (vill påpeka att jag på inget sätt drar alla över en kam här). Den retoriken leder oss ingen vart. SvFF har blivit ett skällsord i supporterkretsar. Jag tror inte att det gynnar våra syften.

När det gäller Hammarbys påföljd var den ogenomtänkt från första början, och precis som konstateras av Besvärsnämnden, en säkerhetsrisk. Inga konstigheter att straffet revideras. Däremot, det finns två stora problem gällande Disciplinnämndens straff som delas ut ofta och gärna.

1.    Inkonsekvens gällande påföljdsbestämning. Straffen är oförutsägbara, det är svårt att följa en röd linje och påföljdsbestämningen tycks bygga på orimligt subjektiva uppfattningar, snarare än faktiska händelser. Detta har historiskt lett till att samma läktarbrott har lett till olika straff. Här spelar givetvis media en viktig roll i sin rapportering.
2.    Möjligheter att revidera/riva upp beslut. Medial uppmärksamhet sätter press på SvFF. Hammarbys påföljd lyftes upp som en säkerhetsrisk i rikstäckande tidningar, vilket sedermera ledde till att Besvärsnämnden mer eller mindre tvingades ändra på Disciplinnämndens ursprungliga beslut. Att AIK straffas för felaktig reprisering, trots att det inte är klubben som har upphandlat tjänsterna som är kopplade till storbildsskärmen (utan SEF) har däremot inte uppmärksammats och beslutet står således fast. Läs mer här.